En god lunch med Amstel och en liten promenad tillbaka till båten, sen avseglade vi med kurs mot Pathmos.
Vi tyckte att vi borde hinna dessa 25 distansminuter eftersom klockan ju bara var 14:15, och vi skulle ju segla i medvind hela vägen, så vi drogo åstad.
Att styra under läns, ställer krav på styrman för att man inte ska gippa.
Man orkade ungefär en timmas rattande sen var man helt slut.
Vi hade ett par meter höga vågor, och runt 10 m/ sek, så det gällde att vara på sin vakt vid rodret.
En timma, sen slet man fram en pilsner och vilade en stund på däck i solen.
Det var gott som tusan.
På väg mot Pathmos kappseglade vi med en tysk.
Ombord såg vi två mannar och fyra kvinnfolk.
Dom var tydligen livrädda för att gippa.
För dom gjorde långa slag och det var detta som gjorde att dom förlorade.
Fast egentligen hade vi nog vunnit oavsett vad dom hittat på, trodde vi.
Angöring i Pathmos kunde blivit bökig, ty med stark sidvind och med små fiskebåtar på kors och på tvärs, kunde allt hända.
Men med Cidde vid ankaret och Pelle vid rodret fixade vi detta enkelt och en svensk tog emot tamparna.
Vi angjorde, spände upp ankarkättningen och vi låg stabilt som berg.
Just som vi fått fram ”hoppilandpilsnern” kom Tyskbåten för att lägga till.
Vi såg i deras vilsna ögon att ” nu blir det tufft”.
Nissen som styrde beordrade i ankaret cirka två meter ut och det släppte omgående.
Vi informerade nogsamt att han måste släppa ankaret sju gånger djupet, alltså 35 meter ut om det ska hålla.
Gärna ännu längre ut om det blåser.
Han tyckte det blåste, för han gjorde ett nytt försök med ankaret ungefär i nivå med där vår ankarkätting passerade genom vattenytan.
Till en början tycktes detta fungera så han tog sats för att backa in mot bryggan.
Hade det inte funnits svaga, oskyldiga kvinnfolk ombord, så hade vi nog inte hjälpt till, men så var ju fallet så vi radade upp oss på kajen medan Pelle stannade kvar ombord för att så att sätt skydda våran båt om han blev för närgången.
När båten närmade sig kajen kastade dom över två fendrar, en till Lars och en till Börje, samtidigt som den ena tyska bikiniflickan skulle bära av med foten.
Lars och Börje stelnade till.
Lars rodnade, men Börje som var mer härdad stod pall lite grand.
Ty när flickan spände sina muskulösa ben för att bära av och skydda båten, glipade bikinibyxan inne vid låret så pass att hela mullen framträdde i hela sin glans , och halva tofsen tittade fram.
Flickstackarn visste inget om nämnda skådespel, ty hon var alldeles för stressad för att tänka på något annat än att överleva detta spektakel och hela tiden var det mer eller mindre panik ombord.
Inte lätt att hålla fram en fender och bära av om man inte kan titta vad man gör.
Självklart släppte ankaret igen och dom gick ut för att göra ett nytt försök.
Full fart fram.
Börje och Lars, stod som förstenade, och blev inte ledsna för det, tvärt om stod dom beredda med varsin fender och Lars började återfå färgen i ansiktet.
Denna gång försökte Tysken släppa ankaret ytterligare ett par meter ut, men vi skrek och fäktade med armarna, för att han skulle förstå, att han måste ”far away”, med ankaret om det skulle hålla.
Eller som Pelle sa: ” longer out” Kaptenen lydde våra direktiv och gav sig ut ytterligare en liten bit där han beordrade ankarnissen att släppa i.
Mulleflickan gav ett antal mycket trevliga föreställningar innan dom slutligen lyckades spänna upp ankaret och lägga till på ett riktigt sätt.
Lars och Börje tyckte nästan det var synd att det inte blev fler föreställningar.
Men det var ju synd om tösen också, så vi lät dom hållas.
Samtliga Tyskar ombord hoppade iland och bjöd på ouzo som tack för hjälpen.
Flickebarnen var så lyckliga att ha fast mark under fötterna igen.
Vi blev snälla igen och Lars sa till Börje: ” Fy för fasen alltså, såg Du detsamma som jag såg?” ”Hmmm ” sa Börje ” dä va en grann mulle ” Vi fortsatte på de pilsner som vi öppnat och vi slappade ett tag.
Tysktöserna, mulleflickan inräknad, lyckades charma ägaren till restaurangen tvärs över gatan, att för fyra euro skjutsa hem dom till sitt hem och upplåta sin privata dusch till dom.
Efter en halvtimma kom dom tillbaka så rena och fina.
All arbetsinsats med hjälp till självhjälp, skapade en förfärande törst hos oss, så vi traskade in till staden för att äta en bit mat.
Efter maten softades det, en lång stund, i sköna stolar vid torget.
Det snackades om allt möjligt och Anders kom med den ena kommentaren efter den andra hela tiden.
En mycket trivsam kväll Börje sprang in till Al Quida butiken och bad araben att lägga sex vattenflaskor i frysen för av-hämtning nästkommande dag.
Vi hade ju inte landström så det gällde att hitta hjälpmedel för kylning av pilsner i båten.
Några enstaka ouzo i båten fick bli sängfösare för kvällen.
Vi sov alla sött och Micke snarkade ikapp med Håkan.
All denna våldsamma snarkning gjorde att Håkan inte sovit ordentligt.
Så pass kraftig snarkning kan troligen ge hjärnskakning, så Håkan hade lite ont.
Trots allt tyckte Håkan att det ju var skönt att sitta här medan jobbarkompisarna kämpade med sina datorer hemma i Sverige.
Lars, Håkan och Börje traskade iväg för att hämta morgonbröd och frozen ice, i arabaffären.
På väg in till staden upptäckte Håkan en abborrliknande fisk som blivit överkörd av trafiken.
Den var ganska stor och ungefär två millimeter tjock där den låg i solen, alldeles uttorkad.
Håkan ansåg att det nog måste vara en plattfisk.
Tihi.
Bagarflickan hade just öppnat så brödet var skållhett.
Arabajävelen hade stoppat in vattnet i kylen istället för i frysen, så vattnet var åtta grader varmt.
Inte mycket nytta med det för efter en kvart skulle detta hålla 15 grader om det låg tillsammans med övrigt gods i båtens kyl.
Vattnet betalades och Börje stoppade ner alla sex flaskorna i pommisfrysen i affären istället.
”We will come back later” sa vi på flytande engelska och återgick till båten.
Med sju man ihopträngda på styrbordssidan, såg det nog lite komiskt ut när vi åt frukost.
Alla ville ju sitta så man såg brallisarna om dom skulle vakna i tyskbåten.
Tyska bruttor är ”nanetrynen” konstaterade vi och inte förrän vi käkat klart, diskat och plockat undan, började det röra på sig i Tyskbåten.
Nu hade vi inte tid att vänta på mulleframträdande, för vi skulle hyra moppe och dra runt ön denna heta dag.
Troligen hade Håkan blivit kär i någon av flickorna, för han skulle inte med o köra moppe.
Han sa att han behövde en stund i ensamhet med sin bok, så han stannade hemma.
Håkan är inte så rutinerad och det kan ju helt enkelt vara så att han behövde vila öronen från övriga besättningsmedlemmars vokabulär.
Man ska erkänna att det var inte många meningar som inte innehöll svordomar, runda ord eller båda delar.
Allt grövre blev det också under resans gång.
Tonen var, om man säger, rå men hjärtlig.
Och otäcka gliringar utdelades ständigt på alla håll.
Håkan satt på däck, i solen, och läste sin lilla bok, medan vi sex övriga satte iväg på varsin EU-moppe i högsta fart.
När vi tankat upp drog vi söderut på ön, och inte en enda liten grusväg lämnades outforskad.
Nästan alla småvägar slutade med en liten kyrka eller ett litet kapell.
Vid en av småvägarna fanns ett antal olikfärgade bikupor och mängder av stora feta bin flög runt och letade efter honung.
Ingen lätt uppgift i dessa bergstrakter med nästan bara stenskärvor.
Hopplöst jobb alltså.
Börje, som kom farande i hög fart, fick ett bi i bröstet och det kändes som om någon kastat en stor sten.
Jädrans tunga bin.
Fem centimeter långa och tunga som bly.
Dom innehåller nog honungsburkar också.
Mycket underligt att dom över huvud taget kan flyga.
Usch, himska djur.
Det var skitkul att gasa runt på dessa moppar.
Man blev som barn på nytt.
Micke åkte runt och bromsade så det skrek i asfalten.
Riktigt kul hade vi.
Efter att ha utforskat hela den södra delen av ön, drog vi genom staden likt ett gäng Hells Angels på moppe.
Vi susade ut till en badvik på norra halvan och Börje letade upp ett ställe där vi kunde softa efter badet.
Han badar ju inte gärna i kallvatten så han satt och myste i skuggan under vinrankor med en Amstel.
Badnördarna kom till baren efter utförd förrättning och det dösnackades en stund.
Av någon underlig anledning kändes det nu att vi behövde bli lite kulturella, så vi moppade upp till klostret på toppen för en bönestund, eller liknande.
Mopparna parkerades nere vid kiosken och sen blev det en rejäl uppförsvandring upp till pärleporten.
Man får inte komma in om man visar fula kroppsdelar, så de flesta av oss fick låna marinblå flanellbrallor att klä på sig över badbrallorna.
Börje, som inte hade våta badbrallor på, fick komma in utan diskussion.
Men att Lars fick komma in är en outgrundlig saga.
Att Lars med sina äckliga håriga krokiga ben fick komma in är en fullständig gåta.
Stort lugn infann sig när vi passerade in genom nämnda pärleport och det kan anses bevisat att: Kloster har en lugnande inverkan även på sjöbusar med moppe.
Ganska praktiskt att ha mopparna när man ska handla och shoppa, så vi passade på att med mopparna utföra allehanda inköpsrundor gällande isflaskor, frimärken, fotbollströjor och allt möjligt.
Vi till och med lastade upp Håkan bak på ena moppen och åkte in till staden för lunch.
Mopparna lämnades in, vi fick körkorten tillbaka och vi kastade loss vid pass 15.00. Med kurs 100 grader skulle vi nå ön Lipsei före mörkrets inbrott.
Vi hade halv vind hela eftermiddagen så det gick lugnt tillväga.
Vissa sov, vissa styrde, vissa läste, vissa pressade i solen och vissa tog sig en välförtjänt kall öl.
Så ska en segling bearbetas.
Under den ganska långa inseglingen till Lipsei räknade vi kyrkor.
Vi hann hitta fjorton stycken men så fick vi avbryta för att lägga till.
Det var nu i det närmaste helt vindstilla och hoppilandpilsnern satt ovanligt fint denna afton.
Idrottsnördarna ombord ansåg att vi alla behövde en promenad före maten.
(Onödigt tilltag) Så det blev en rejäl runda upp i staden.
Pelle fick syn på en brevlåda ( förmodligen öns enda) så han fick iväg sina vykort i en hast.
Vi hittade ett mycket trivsamt litet torg, men nördarna skulle promenera mera, så vi passerade torget för ytterligare en runda i värmen.
Pelle och Börje gick i täten och plötsligt fick de en uppenbarelse.
För ut genom dörren till en BH-affär, stegade en gudinna av sällan skådad dignitet.
Hon var så vacker att man först trodde det var en dröm.
Men eftersom man hörde hennes tysta fotsteg förstod man att det måste vara sant.
Gudinnan var iklädd en turkos bikini av modell mindre, samt en turkos genomskinlig slöja över hela härligheten.
Mörkt lockigt svallande långt hår föll så vackert mot hennes gyllenbruna axlar.
Hennes hud var så len och mjuk.
Detta kunde inte bevisas ty hon försvann så snabbt så man hann aldrig känna efter, men troligen var så fallet.
Efter denna uppenbarelse behövde vi alla svalka, så vi skyndade tillbaka till nämnda torg för en pilsner.
Alla beställde in pilsner utom Håkan, för vid andra sidan torget satt några andra kärringar med varsin kaffekopp, så Håkan ville absolut ha kaffe istället, och så blev det.
Vi sutto och småpratade en lång stund och tittade på allt som hände runt stadens torg.
Till exempel diskuterade vi nyttan av att sätta upp en P-förbudsskylt fyra meter upp på en vägg där gränderna nedanför var alldeles för smala för att en bil över huvud taget skulle kunna komma in.
På andra våningen ovanför affären, stod en Grekisk farmor och hon sänkte sakta ner en plasthink i ett snöre.
När farfar i butiken fick syn på spannen lämpade han i lite handelsvaror och farmor hissade upp igen.
Mycket praktiskt, för då slapp ju Farmor att gå ner.
Vilket hon egentligen borde mått ganska bra av, ty motion kan gagna en fet kroppshydda.
En skål utbringades för farmors kreativitet.
Affären, som hade öppet tills långt ut på natten, hade mycket att erbjuda.
Som till exempel när farfar reste sig upp från sin stol, placerad så strategiskt att han från denna position kunde bevaka både butiken och torget, för att hämta en slanggurka ur en låda.
Just som han fick tag i en gurka, hoppade en stor rälig råtta upp ur lådan och försvann ner under en tomatlåda och in bland några påsar med ris.
Gubben ryckte till och han blev nog både rädd, besviken och arg, för han gick sen och sparkade på gurklådan en lång stund efteråt.
Det började skymma, så vi kissade av, betalade och drog ner mot hamnen för att äta middag.
Där uppe bland råttorna vågade man ju inte äta.
Ju.
För ett kort ögonblick tänkte vi hitta ett alternativ till den stora restaurangen, men efter att en fet madam, på flytande Tyska, informerat oss om att detta var den enda restaurangen värd namnet och att allt annat egentligen var ozourior, beslöt vi att följa minsta motståndets lag.
När vi äntrade restaurangen och var på väg uppför trappan, möttes vi av en svett snäll Grekgubbe.
Han frågade var vi kom ifrån, och när han fick klart för sig att vi var Svenskar, började han berätta hela sin levnadshistoria för oss.
Hur han, 1974 byggde restaurangen, sen hotellet, hur han tog över det ena efter det andra i byn och hur han ägde två supermarketar, tre restauranger, hade borrat sju borror efter vatten hur han plockade grönsaker varje morgon och att han hade producerat fyra söner, varav den ena skulle gifta sig i oktober.
Pust stön.
Han slog sig ner vid vårt bord och bistod som konsult vi beställning av föda.
Han hade gärna skålat med oss, men han tog många kraftiga mediciner, så han fick inte dricka alkohol för sin doktor.
Vi frågade om det fanns delfiner i havet utanför, ty vi hade inte lyckats se några ännu.
Han sa att det fanns tusentals och att dom ofta förstörde fiskarnas nät.
Vidare berättade han att han igår hade köpt tvåhundra kilo sardiner, som han saltat ner.
Huuh Vi fick klart för oss att man nog mådde bäst om man höll sig vän med denne hövding som valts till Mister Lipsei för några par sedan.
Det enda han egentligen saknade, var den klackring i guld som man knäböjande skulle kyssa varje gång man mötte honom på stan.
Han berättade att det på ön finns ett litet kapell där det ligger en gammal vissen blomsterbukett, men där två av blommorna blommar upp varje år mellan den 27 / 9 och den 15 / 10.
Blommorna var nu för tiden till allmänhetens beskådande bakom ett mycket kraftigt galler.
Självklart tror han ju inte på sådana historier, men han har själv sett spektaklet, och man får ju böja sig för fakta.
Att detta sedan har en mycket positiv inverkan på hanses olika företag i turistbranschen kan man ju inte förneka.
Men att han vill sprida skrönan vidare trodde vi ju inte alls.
Nästkommande morgon blev varm och fuktig.
Vinden hade tagit slut och luften stod stilla och kokade i hamnen.
Det blev en fin, god och mycket närande frukost med riktigt gott bröd från det läckra bageriet.
Dock satt vi inte så länge eftersom vi höll på att smälta bort helt i värmen.
Vi lämnade detta maffiosoparadis redan under tidig förmiddag för att komma ut och svalka av oss med en vind.
Pelle, som ju var kapten, ansåg att det idag skulle passa bättre med ensydostlig vind.
Vi skulle ju söderut, och med en sydostan skulle vi kunna få lite bidevind som ju kunde svalka lite grann.
Så blev det också.
Vinden svalkade och vi hade en underbar segling i 4 m / sek sex knop med bidevind.
Kropparna kyldes precis lagom för att man skulle slippa kippa efter andan.
Vid ettiden mellanlandade vi i en badvik och åt lunch.
Pelle vevade ihop en skitgod sallad och den varvades med gott om retzina.
Trots att alla ju vet att man ska vänta minst en halvtimma med att bada efter maten, man kan ju få kramp, så hoppade gänget i vattnet.
Pelle försäkrade att det var minst 25 grader så Börje lät sig lockas.
Han bytte om och dök i vattnet med ett plask.
Vrålande kom han upp igen och simmade med skräck i blicken mot båten och for upp igen.
Det kan omöjligt ha varit 25 grader.
Högst 24 tyckte Börje.
Och att bada i kallvatten är ingen njutning anser han.
Man ska ha det skönt, och man har det inte skönt i kallvatten.
Han satt och huttrade i sittbrunnen med handduken om sig en lång stund.
Pelle sms-ade hem till Marie att ” Nu har Börje badat” Hon svarade omedelbart ” frivilligt? ” Alla log.
Efter badet intogs någon öl under stilla samtal och det var högst njutbart.
Vinden hade vänt lite mer mot nord och ökat något, så det blev en go slör utan vågor ner på baksidan av ön Leros.
Staden kan ha hetat Peridiki, eller något liknande.
Börje, som fick huvudvärk av köldchocken hade sovit några timmar och vaknade av att det blev dags för angöring.
Vi lade till på sidan denna gång.
( Man lägger normalt till med aktern ) På sidan på en svensk järnbåt som låg på sidan på en svensk jättejärnbåt.
Lars ansåg att man bör skydda sin vackra ömtåliga hy, så han kletade in sig med vit creme i ansiktet plus att han använde allehanda products ur sitt sortiment.
Dock missbedömde han tjockleken på de olika lagren av products så han blev alldeles vit och han lyste som en stor vit lampa.
Riktigt kladdig.
Folk badade, folk simmade och folk svalkade av sig med öl hos Zorbas restaurang.
Allteftersom tiden gick blev ordvalet än mer grovt.
Och nu var det så långt nere att man ibland funderade om man skulle nå upp till ytan igen, eller om man kommer att stanna här i djupet för all framtid.
Många otäcka, men trivsamma gliringar utdelades.
Till exempel tyckte Pelle att: ” Lars är som snyggast när han ligger och solar med handduken över ansiktet.
” Micke tyckte att: ” Pelle är den ende han känner, som kan snacka Engelska på Svenska fullständigt obehärskat.
” Ja ja, vi har alla våra små egenheter, lyckligtvis.
Trots Pelles svengelska, så gör han sig ju förstådd, och det är ju det som räknas.
Vid en beställning på en restaurang sa pelle t.
Ex: ” I want some fetaost osså.
” Flickan förstod, och han fick vad han ville.
Vid ett tillfälle blev det en liten diskussion om vad det var för mat Pelle hade fått, om den verkligen var ”well done” och om den möjligen förväxlats med Anders mat som skulle vara medium.
Pelle sa då till servitören att : Yes yes, jag skiter i va de e för nåt bara de e well done !” Kyparen hade så roligt åt detta att han till och med serverade vattenmelon som han sa var well done.
Han hade också trevligt, liksom Pelle och alla vi andra.
Pelle bjuder på sånt, sån är han.
Stålbåten som vi låg på, beboddes av ett svenskt par som hade för avsikt att sälja, så dom åkte runt i Medelhavet med en ” For sale” skylt på.
Mannen ombord skulle snart fylla 70 och då skulle dom skaffa en mindre båt som dom skulle gå på Europeiska kanaler med.
Hanses madam var betydligt yngre, och dom var mycket trevliga.
På den innersta järnbåten bodde en dam som var sur för att hennes gubbe hade flytt till Sverige och han skulle inte komma tillbaka förrän den femte oktober.
Surmadamen hade bjudit in sina grannar på en drink och hon hade klätt upp sig i ett storblommigt gardintyg kvällen till ära.
Vi hade varit hos Zorbas och käkat en oförglömlig chicken souvlaki with mushromsauce on the top.
Den gick minsann inte av för hackor.
Fantastiskt delikat, och med ett hyfsat gott rödvin till.
Vinet kunde i och för sig med fördel bytts ut mot retzina, faktiskt.
När vi kom tillbaka till båten och skulle passera över de andra båtarna ville surmadamen säga något så hon sa: ” ja, Ni ser ut att vara både mätta och glada.
” Micke som inte är sen att svara sa: ” Ja i vart fall glada, och det ska Ni få glädje av hela natten!” Svaret mottogs med ett leende, så hon var nog inte så sur som vi hade trott.
Dock blev vi inte störiga utan somnade gott efter ett par ouzo.
Börje vaknade vid tvåtiden på natten av ett förskräckligt oväsen.
Han lyssnade en stund och konstaterade att det måste vara Micke som håller på att dö.
Ty om man andas så mycket och snarkar så till den milda grad, då kan man inte ha lång tid kvar i livet, den saken framstod som helt klar.
Börje smög upp i sittbrunnen för att idka livräddning, men när han kom upp visade det sig att Anders också låg där och att Micke och han snarkade ikapp.
Dom höll takten förhållandevis väl och när den ene andades in snarkade den andre i en stötig utandning och vice versa.
Detta lät ju för jäkligt.
Ett gäng Tyskar i en annan båt , som låg i vindriktningen, kunde uppenbarligen inte heller sova, så dom satt i sin sittbrunn och hinkade pilsner.
Kan man inte sova, så kan man ju alltid supa, ju.
Men plötsligt vände Micke på sin ena arm och han tystnade som genom ett trollslag.
I ren sympati slutade Anders då också att snarka.
Mycket märkligt.
Troligen hade stålet i skrovet på Svenskgrannarna dämpat oljudet ty några Svenska kommentarer hördes ej.
Mopparna som delar av besättningen hyrt och moppat med under tisdagen, kom väl till pass när Lars och Börje skulle inhandla frukostbröd.
Ty bageriet ligger långt, långt bort.
Och att gå hela den sträckan är fullständigt otänkbart.
Så dom moppade iväg till bagarn och köpte bröd.
Dessutom blev Lars sugen på munkar, så han köpte sju stycken sådana också i en separat liten kartong.
På hemvägen blev Lars yoghurtnödig och han drevs fullständigt ohejdat in i en supermarket för att inhandla ett antal yoghurtar.
Han kom ut med ett brett leende och en stor påse yoghurt.
Det blev en lugn och stillsam frukost i solsken, men Lars nyinköpta yoghurt visade sig vara keso, så det fick bli till att äta upp den som fanns i båten.
Massor av kaffe, juice och vatten intogs, allt för att utjämna vätskebalansen.
Pelle, Lars, Anders och Cidde skulle moppa en sista runda på morgonen och sen skulle dom lämna tillbaka mopparna före avfärd.
Cidde hade fått punktering på bakhjulet och när han kom tillbaka till båten gav han en förkroppsligad förklaring till bakhjulspunktering som var så levande att ord var helt överflödiga.
Mycket imponerande.
Efter en liten stund kom även Anders, men han hade ett mystiskt leende på läpparna.
Vi trodde nästan att han fått en uppenbarelse, så glad såg han ut.
Men han förklarade hur Pelle genom skickligt användande av engelska språket lyckades klara sig ur skadeståndsanspråk och liknande genom sin förklaring till varför den ena moppen stod längre bort i staden med punktering på bakhjulet och att han enbart överlämnade nycklarna till denna moppe.
Pelle tyckte vi varit generösa nog, då ju två av mopparna nu var fulltankade genom grabbarnas försorg.
Så Pelle förklarade att: ” and we have filled up two of them with no gas and here is the key.
” Flickan som tog emot överblivna moppar + en nyckel stod en stund och funderade, sen lämnade hon tillbaka körkort och allt var frid och fröjd.
Troligen står hon fortfarande och funderar och river sig i skallen trodde Anders när vi kastade loss.
Dagens segling skulle gå mot Pserimos och badviken där, för att därefter fortsätta till hamnen inne i Kos stad där vi avsåg tillbringa nästkommande natt.
Vinden var växlande och 0 m / sek.
och vi stävade ut över ett imponerande bleke.
Hela medelhavet låg blankt och platt som en pannekaga.
Meteorologen hade lovat 10 m/ sek.
så vi var förberedda på det värsta.
Vi konstaterade snabbt att, nu hade vi alla möjligheter i världen att upptäcka delfiner.
För om dom mot förmodan skulle upp till ytan för att hämta luft, så skulle vi enkelt upptäcka dom.
Så vi gick med järngenuan hela förmiddagen.
Vi gick söderut på östra sidan av Kalymnos och vi spanade efter delfiner.
Inte en enda behövde andas på hela förmiddagen.
Anders såg visserligen något som skulle kunna vara något, men vid närmare granskning visade det sig vara flygfisk han hade sett.
Märkliga djur, fiskar som flyger som fåglar hundratals meter sen ner i drickat igen och då blir dom fiskar igen.
Det stannades till och badades en stund i det stilla havet med ett par hundra meter vatten under oss.
Och Pelle hävdade fortfarande att det var varmt i vattnet.
Pelle satt och torkade en stund på däck, sen for han ner i köket för att kolla ingredienserna till kommande lunch.
Sen styrde Pelle ett tag.
Vi närmade oss ett sund mellan Kalymnos och Pserimos som vi skulle passera.
Pelle hade styrt en lång stund och när vi nu närmade oss lunchstället ville han förbereda salladen i lugn och ro nere i köket.
Anders blev sugen på att styra och skulle ta över rodret.
Pelle gav Anders utförliga instruktioner om hur han skulle styra.
Håkan satt, som en kärring, på däck och pressade.
Han hade smort in ansiktet med vissa av sina products för att han skulle bli riktigt vackert brun och han pressade helt stilla.
Pelle sa till Anders följande: ” Du ska styra rakt mot den ön, och när Du har Håkans mun precis mot den bergstoppen som liknar en patte, då har Du rätt kurs.
” Anders fattade ju direkt och han gormade lite när Håkan skulle sola andra sidan en liten stund.
Mitt emellan öarna skulle det vara 8 meter djupt.
Cidde som ju var navigationsansvarig informerade nogsamt om att man skulle hålla lite till vänster först, sen mitt i sundet kunde man falla av lite åt höger.
Pelle, som vid detta laget hade förberett salladen stod i fören och spanade.
Plötsligt hojtade Pelle: ” Höö!! va har Du för djup ? ” Anders svarade: ” tretton meter ” Pelle hade skymtat botten och ville få bekräftat att Anders höll koll på ekolodet.
Snart ljusnade det ordentligt och vattnet blev alldeles turkos.
Pelle hojtade igen: ” Va har Du för djup ? ” Anders: ” Åtta meter” Cidde från navigationsbordet: ” Det ska va åtta meter, sluta tjöta ! ” Pelle igen: ” ja ja ja jag ville ju bara kolla ” Sen for Pelle ner i köket igen.
För att förbereda lunchen, allt medan han stack upp huvudet en gång ibland för att kolla så vi inte gick på grund.
En kort blick, sen ner igen.
Snabbt som en liten seriefigur.
Lars stod nere vid bordet och kämpade förgäves med att få igång sin nalle.
Han blev alltmer frustrerad så han svettades en smula innan han fick igång den.
Anders döpte Pelle och Lars till Timon och Pumba.
Efter ett tag kom Pumba upp på däck.
Han hade hittat sin lilla rosa stickade seglarmössa, vilken han tog på, och han blev så fin.
Mössan passade så bra till hans grisrosa ansiktsfärg.
Det röda skinnet lyste nämligen igenom den vita salvan och det bildades ett vackert rosa skimmer i solen.
Det gick en liten stund sen sa Anders, som mediterat ett tag: ” Egentligen var det mer spännande under andra världskriget, för då hände det ju hela tiden saker här nere.
” Timon, som varit uppe på däck en liten stund avsåg nu fara ner i köket och blanda i fetaosten i salladen.
Och Anders sa: ” ja och jag ska bara runda udden där framme sen ska jag strax komma ner o stega svampen.
” Inne i badviken intogs senare en underbar ”Timonsallad” med stekta färska champinjoner till och ett väl kylt retzina.
Vi hade ju gått för motor hela dagen så kylen var nästan som en frysbox eller i vart fall ganska nära noll gradersstrecket.
Pilsnern var nästan överkall.
Efter att ha diskat mådde man så riktigt bra och det gick mycket bra att sova middag en liten stund.
Vissa av oss skulle dock simma iland för att kolla om där fanns några pussenosar eller kardanrumpor att titta på.
Det tog drygt en timma innan dom kom tillbaka.
Under tiden hade Micke langat fram disken till Anders som sköljt av den i havet hos fiskarna.
I brådskan tappades en sked, som singlade ner i djupet likt ett gädd-drag och det hamnade på 3,5 meters djup.
Jobbigt.
Pumba, som först fick erbjudandet att dyka ner för att hämta skeden, slingrade sig ur uppdraget med förklaringen att: ” Om jag simmar ner under vattnet så kanske jag tappar en eller båda mina kontaktlinser.
Och det vill jag inte riskera, för dom är dyrare än en sketen sked.
” Så talar en man som just kommit upp ur havet.
Detta fick vi acceptera och medan vi satt och accepterade, dök Cidde ner o hämtade den.
Så lätt gick det.
Vi skulle segla vidare mot Kos, men om man slösar så som vi hade gjort i början av veckan, kommer ju vinden att ta slut förr eller senare.
Så blev nu fallet och vi hade knappt vind kvar för att fylla genuan.
Man ska aldrig slösa med resurserna, så är det.
Men med 1800 varv på pentan gjorde vi sex knop och det gick stabilt och lugnt.
Man hör knappt motorn i 1800 varv, så det är ingen fara för motorljudsstörning.
Troligen hade vi skaffat oss lite bonusvind, ty vi fick en svag nordlig bris en kort stund och vi fick en perfekt propagandasegling i halv vind under en timmas tid.
Detta svalkade skönt.
Dagens segling avslutades med motorgång och påslagen kyl igen vilket ju medförde att vi hade kall öl som väntade oss när vi lagt till i Kos stad.
Hamn-muppen, som för övrigt hade en åttapoängare till chef, anvisade oss en två meter bred plats mellan en Holländare med katt och en stor jädrans 45-fots Princessmotorbåt.
Det krävdes en hel del energi för att trycka undan fjorton segelbåtar, vilket var det enda alternativet, ty att ge sig på att trycka undan en Princess 45á som låg pall mot en hundrafots motoryacht, med ankarkättingar spända som fiolsträngar var ju helt otänkbart.
Så vi pressade på med all kraft och lyckades flytta undan i stort sett hela hamnen, kändes det som.
Slutligen kastade vi iland tamparna, vilket egentligen kändes onödigt.
Vi kunde inte komma ut om vi gjorde aldrig det, så hårt som vi satt fast.
Hoppilandpilsnern kom fram omedelbart efter att hamn-muppen sålt på oss en natt i hamn för femton euro inklusive gratis ström men plus 6 euro om vi ville ha vatten, och det ville vi.
Vi tankade och vi tankade och vi fick i inte mindre är 800 liter.
Och det är ju klart, att med två kärringar ombord, så går det ju en hel del vatten.
När pilsnern druckits ur kom ett gäng Norrmän i en annan segelbåt och dom var också sju.
Lite längre in i hamnen låg ytterligare en segelbåt med sju stycken Tyskar ombord.
Tydligt är att, på hösten skall det vara gubbar och på hösten skall det vara sju på varje båt.
Norrmännen upptäckte att vi också var sju och dom föreslog att vi skulle ha partnerbyte kommande natt.
Dom var skojiga dom.
Med 800 liter vatten ombord blevo vi alla lite kärringar, ty vi ville alla duscha.
Så inom en timma var vi alla så rena o granna.
Gängets Helene och hennes Jonas kom på återbesök, med sig hade dom en flaska ouzo och vi hade några riktigt trivsamma timmar då vi smällde i oss ett stort antal pilsner och diverse ouzo.
Tiden går snabbt i glada vänners lag och vi började bli lite hungriga, så vi vandrade upp till favoritrestaurangen igen för middag.
Börje fick ansvar för vinlistan och han beställde in ett sött äckligt vin som var i det närmaste odrickbart.
Men han skyllde på att: ” det är minsjäl inte lätt med en massa konstiga Grekiska viner som man aldrig hört talas om! ” Maten var det däremot inget fel på så det blev att tvinga i sig vinet och det klarade vi galant.
Efter en vecka på öarna hade vi blivit bortskämda med låga priser och dagens nota på 177 euro för nio personer, kändes som stöld av våra slantar.
Men det var ju bara att betala, ju.
Redan första dagen inköptes två flaskor Grekiskt rödvin, som kasserats under veckan och det konstaterades att ” dom e inge bra på rödvin, Grekerna ! ” Gängets Helene hade under veckan lokaliserat de rätta softställena och de rätta bakgatorna, vari vi nu skulle softa en stund medan vi tröstade oss.
Börje, Micke och Cidde informerade Helene och Jonas om allt som hade med kardanrumpa att göra.
Dess upphängningsanordning och vikten av vilket humör den är på, och hur viktigt det är att den är glad.
Vi satt i sköna stolar och dösnackade en lång stund.
Plötsligt sa Cidde, Anders och Håkan att dom, efter att ha gäspat en bra stund, skulle dra sig mot båten för att knoppa in.
Vi andra satt kvar en liten stund, men vid tvåtiden tyckte Helene att det började bli lite jobbigt för henne att sitta och kolla efter hängpattar och kardanrumpor, så vi betalade och drog så smått mot båten Helene och Jonas tog en genväg genom bargatan medan vi andra smögo sakta ner i båten för att natta oss.
När vi kom fram fanns grabbarna inte där.
Nej dom hade blivit lockade på tillbakavägen.
Dom hade träffat mulleflickan och deras gäng och då hade dom blivit pigga en stund igen.
Efter en stunds allmänt dösnack på en bar blev dom erbjudna att följa med till deras båt för efterfest, vilket dom med tvekan accepterade.
Anders blev sittande, drickandes gin o tonic tillsammans med den ene av tyskarna och fick en två timmar lång föreläsning i den tyska konsten att lägga tak.
Puuh.
Cidde hängde på ett tag med takläggaren men tröttnade vid tredje reprisen.
Håkan däremot prasslade med den av damerna som inte var gift, och han hade all möda i världen med att behålla brallorna på.
Dom dansade och bytte visitkort.
Hon hette visst Iris, och mulleflickans riktiga namn torde vara Karin.
Håkan informerades om vissa Tyska familjelekar och hur man gjorde på hempartyn i Tyskland.
En lek gick ut på att man skulle kunna vissa vanor som sin man respektive fru hade.
Kunde man inte rätt svar kunde man få viss bestraffning.
Till exempel kunde en kvinna som svarat fel angående sin make få följande bestraffning: sexton minuters sexslav åt sin man.
Då skulle hon klä av sig naken, ta på gummihandskar och piska sin man med diskborsten i sexton minuter.
!! Håkan satt helt förbluffad och slutligen medgav han att: den Svenska synden egentligen var konfirmandlekar jämfört med vad man håller på med i vårt södra grannland.
Håkan hade träningsvärk i armarna efter att med våld hållit i sina brallor.
Skräckslagna kom de tre grabbarna tillbaka klockan sex på morgonen.
Ungdomarna voro mjuka och tysta kommande förmiddag kan tilläggas.
Denna dag skulle det bjudas på segling i närheten, och Helene och Jonas skulle komma och följa med ut en liten runda.
Till en badvik och käka lunch sen tillbaka till marinan, så bestämdes det.
Det bunkrades och strax före att Helene och Jonas kom, mönstrade Anders av.
Det blev så att säga myteri.
Men efter att Anders tre gånger i rad spytt upp äpplet som skulle utgöra hans frukost, accepterade vi att han behövde en lugn dag för sig själv.
Omgående efter att Helene kommit ombord städades vokabulären automatiskt och man kände sig stolt över sina landsmän.
Inte ett enda ord under bältet i Helenes närvaro, kände faktiskt bra.
Börje hade städat av toaletterna och torkat upp det mesta av Anders äppelpizza, för att det skulle se någorlunda vettigt ut om hon skulle bli nödig under dagen.
Man kunde ju gärna vara en möghund, men man behöver ju inte vara äcklig, så är det ju.
Håkan var mycket tyst under utseglingen och Cidde var nog den av grabbarna som var mest fräsch.
Han var så snackesam o go och vi hade alla trevligt.
Efter en kort stunds segling saktades det in lite för en kort badstund.
Vi släppte i Pumba för att han tillsammans med en fender och en tamp skulle få ner farten på båten så den skulle gå att bada utan att man blev ifrånåkt i havet.
Och med Pumba hängande i en fender i en tamp i havet som broms stannade vi snart.
Vi hade seglat i svag medvind en stund och det var ordentligt varmt i sittbrunnen.
Helene som turnerat i buss tillsammans med manliga musiker, hade skinn på näsan och hon kunde nog bita ifrån om så skulle behövas, men den lugnare vokabulären kändes ändå bra.
Plötsligt åkte Helenes B-H av, och det blev dödstyst ombord.
Språket som först varit mycket hårt, och som mjukats upp rejält i och med att Helene kom ombord, stannade nu helt av och grabbarna blevo som förstenade, dom slutade till och med att andas för en stund, och det kändes som om ” en ängel passerat genom rummet” Det hoppades i vattnet och det badades under tystnad, men allt eftersom tiden gick kom killarna igång igen.
Ingen i besättningen kunde dock, hur gärna man än ville, få up blicken så pass att man kunde se henne i ögonen.
Det blev lite konstigt, men man maskerade det ganska bra trots allt.
Snart skickades gliringar och kommentarer igen och ordningen återställdes någorlunda.
Men först när Helen beslöt att äntra gummibåten för att där sola toppless började alla att andas igen och man återfick rätt kulör i ansiktet.
Då slappnade grabbarna av igen.
Vi seglade runt en udde och lade till i en vik utanför ett hotell.
Man kunde se att det var ett exklusivt sådant, ty det fanns gröna gräsmattor, palmer och man kunde höra fläktarna från hotellets eget kärnkraftverk i bakgrunden.
Det badades igen och denna gång försäkrade Timon att det måste vara minst 28 grader i vattnet.
Alla andra instämde och Börje lät sig återigen lockas ner i detta våta element.
Några 28 grader var det absolut inte.
Möjligen 27.
Men i vilket fall som helst var det inte skönt.
På en tiogradig skala blev det nog inte mer än en sjua.
Men lite gott var det nog trots allt.
Det påstås att om man har ett lager underhudsfett, så står man bättre emot kylan i havet.
Man kan ju då bara undra vad som finns under Börjes hud i tjocka lager som inte står emot över huvud taget.
Samtidigt kan man fråga sig vad Timon har under sin hud.
Han har i vart fall inte fett, den saken är helt klar.
Och varför kan han då hoppa i isvatten utan att frysa.
Mycket märkligt.
Nåväl.
Timon och Micke vevade ihop en härlig sallad och till denna dracks öl.
Dock valde Cidde, Håkan och Helene vatten.
Detta med vatten bådade inte gott.
Det diskades i havet och Cidde gjorde klar båt i fören med ankaret upp.
Timon beordrade upp samtliga segel och nu skulle det kryssas med våra nya gäster.
Vi gick ut en bit medan Cidde lade ut en lämplig kurs.
Seglen skotades hem och båten trycktes ned och forsade iväg som ett skott.
Helene låg ner och solade, så hon märkte inte så mycket, men Jonas, som satt uppe på däck blev alldeles stel.
Han hade ju aldrig seglat förr, så han trodde att hela skiten skulle välta och vi alla skulle hamna i vattnet.
Han klamrade sig fast vid däck med naglarna så gott det nu gick.
Pelle förklarade för honom att han inte skulle bli rädd förrän vi andra blev rädda, och att så här är det när det är som lugnast på en kryss.
När vi seglat en stund upptäckte vi en Turk i en Bavaria 38 som hade samma kurs som vi.
Och den man finns inte som inte i detta läge vill tävla.
Alltså: Turken skulle seglas ikapp, förbi och sen ifrån, den saken var helt klar.
Efter tre slag var vi förbi honom, och det kändes mycket manligt.
Pelle och Cidde kunde till och med tala om varför han förlorade och vad han gjort för fel med sina segel.
Strax sydost om marinan finns en mack, där vi lade till och fyllde upp ordentligt med dieselolja.
Tack vare all motorkörning för att hålla kylen kall, fick vi i nästan 33 liter.
Vi konstaterade att motorn drar runt tre liter diesel per timma i snitt.
Med trehundrafemtio liter i tanken borde man alltså kunna gå för motor i ett helt år.
Inne i marinan, på anvisad plats mötte Anders upp i ett något bättre skick än när vi lämnade honom.
Han hade ju, av hälsoskäl, promenerat från centrum ut till marinan och han hade vilat i skuggan under en palm vid marinans kiosk nästan hela dagen.
Nu var han ganska fräsch igen.
Det kan i detta protokoll, olyckligtvis låta som om det råsupits hela veckan, men så är absolut inte fallet.
Vätskebalansen måste dock upprätthållas på en skonsamt sätt för att man inte ska få skador i hjärnbarken.
Helene och hennes Jonas avtackades och dom återvände för en stunds samvaro på hotellet före hemresan.
Dom var ju nykära vilket dom på intet sätt försökte dölja.
Båda hade fått ordentligt med sol under veckan, men den sol de kompletterat med denna dag hade tagit ordentligt, ty man känner inte hetsen i skinnet när vinden kyler.
Jonas var rödbrun och det var Helene också.
Micke frågade om hon inte bränt kardanen lite trots allt.
Folk log åt kommentaren och tänkte tillbaka på hur hon legat på däck med rattarna rakt upp i luften hela dagen och spridit glädje åt grabbarna med denna vackra utsikt.
Manskapet hade nu fritt valt arbete en stund och Håkan och Pumba blev duschnödiga igen.
Håkan, som längtat efter en riktig WC-stol gick på toa och han satt så länge och njöt att knäna somnade och han hade stora röda märken på lårens framsida efter armbågarna.
Sedan dom värmt upp mer vatten i marinans varmvattenberedare, kunde Micke, Börje och Timon också duscha.
Micke beslöt att även raka sig.
Och han blev så fin så fin.
Tomburkar och tomflaskor pantades i butiken dom köpts.
Börje samlade ihop lite smutstvätt som lämpades av i närmaste soptunna.
För att över huvud taget ha någon packning alls med hem, köpte han fyra liter olivolja, en flaska vodka till sin favoritsvärfar, en flaska ouzo till sin favorithustru, och en present till sin favoritdotter.
Övriga besättningsmedlemmar köpte presenter till sina favoriter också och idyllen var fullständig.
Håkan, som förbrukat i särklass mest products, hade till volymen lika stor packning som på utresan, men den vägde bara hälften nu, eftersom han förbrukat mängder av products under veckan.
Det var ju i stort sett bara halvtomma tuber och plastflaskor på hemresan.
Pumba vann, liksom på utresan, tävlingen ” Vem har packat som en kärring” och han stoltserade med sin enorma packning.
Vågen gick i botten vid invägningen, men tack vare att vi andra hade så lite grejs, klarade han sig ifrån straffavgift för övervikt, då vi ju vägde in tillsammans.
Man måste erkänna att denna enorma historia till packning var mycket praktisk.
Det var en kombinerad trunk av jätteformat och en ryggsäck.
Den hade specialfack med låsbart lock för adresslapp, separata utvändiga fack för strykjärn, dammsugare, skor, dricksglas och tallrikar, solglasögon, pass plus allt annat som en kvinna önskar ta med på en utomlandsresa.
Denna enorma historia kunde närmast liknas vid en riktigt stinn sugga med småfacken spretande utåt likt grisöron.
Den placerades i en egen plastbehållare då den ju när som helst skulle kunna spricka och alla smutskläder och andra tillbehör skulle kunna spridas ut över folk i avgångshallen.
Denna enorma packning belades med en separat ”tagg” som incheckningsflickan satte fast runt ett av grisöronen som spretade rakt ut från den till bristningsgränsen stinna väskan, och flickan gav den en föraktfull blick och hon ryckte på axlarna när den dunsade iväg på transportbandet.
Vi kunde senare se väskan när den åkte på en egen vagn efter de andra bagagekärrorna bakom traktorn ut till flygplanet för att stuvas in.
Man kände tydligen igen doften från Lars, för han fick sitta längs bak igen.
Vi landade på Kastrum enligt tidplanen.
Lars avtackades och skulle bo hos en kompis i Köpenhamn över natten.
Efter detta tog vi farväl med gråten i halsen, önskade varandra ett gott liv.
Vi andra åkte tåg hem till Kristianstad.
Cidde, Håkan och Pelle drog snabbt iväg för att smälla i sig varsin Kebab medan Micke, Anders och Börje blev hämtade av Marie
Vid protokollet
Börje Nyberg
