Vinresa till Serbien hösten 2008

Närvarande:         

                Curt Germundsson               Korklangare

                Hans Björkdahl                     Flaskfyllare

                Anders Karlsson                  Korkmontör

                Mats Andersson                  Taxikrockare

                Alek Milutinovic                  Slavdrivare/ Inköpare

                Göran Persson                      Konduktör/ Frukostkokare

                Börje Nyberg                        Hävertsugare

                Eva Persson                          Serviceansvarig/ Mackabredare

                Kenneth Johansson            Inspektor/ Vinkonsult

Efter att ha tillbringat det mesta av lördagen i verkstaden för att sköta det som skulle göras under kommande vecka, blev det så söndag i Kristianstad och den 21/9 2008. Denna guldkantade dag då vindirektörerna skulle bege sig till sitt näste i Bacina i Serbien för att se på när man skördar vin.

Uttrycket att: ”åka till Serbien och skörda vin” är förlegat, ty efter att en enda gång plockat druvor på allvar, hade man insett att man som svensk hantverkare resp, kontorsråtta inte ska hålla på med jordbruk. Det tog nästan fyra månader innan ryggen hämtat sig efter den strapatsen, och av skadan blir man vis, som det så vackert heter.

Så nu köper man in den tjänsten av lokalbefolkningen. Ett klart bättre alternativ.

Hans, Curt och Börje samlades på Kristianstads järnvägsstation och efter att Eva slingrat sig runt Hans en lång stund kunde man äntra tågvagnen och taga plats för avfärd mot Kastrup.

En kärring som tydligen hade haft för avsikt att cykla till Köpenhamn men sen ångrat sig, lastade in sin hoj i tåget istället. Så nu stod den mitt i gången, i vägen naturligtvis för oss vindirektörer som ju kräver både tid och plats.

Börje var smart nog att skaffa en familjebiljett åt Curt och sig själv, ty på detta sätt sparade man ett par spänn, synd bara att biljetten gällde för resa via Helsingör och längs kustbanan i Danmark till Kastrup. Men efter att Curt slagit på sin bländande charm och totalt förvirrat den kvinnliga konduktören, så gick det lika bra att åka via Öresundsbron. Så efter byte i Hässleholm stävade man söderut genom Eslöv och Lund.

Tågvärden blev alldeles glansig i ögonvrån av Curts blickar och hon sprang fram och tillbaka genom vagnen och kollade om vi var ”nypåstigna” en gång i kvarten. Hon sökte ständigt ögonkontakt med charmören.

Göran slog en signal för att ”känna efter” var vi befann oss och det avtalades tid och plats för en ”resepilsner” i baren på Kastrup.

Mats och Kenneth anlände och biljetter delades ut och det blev incheckning. Dock var alla synnerligen irriterade över att flygbolaget YAT varje gång ”micklar” med tiderna och after att ha blivit lovade avgång klockan 11:30 på söndagen, så var det nu klockan 15:15 som skulle gälla.

Man hade ställt in sig på detta vid det här laget men frustrationen växte i hjärteroten.

Göran och Eva hade tvingats bo på dyrbart hotell den senaste natten just för att hinna i tid för incheckning klockan halv nio. Men när tiden ändrades så gick det inte att boka om tåg o sånt så det fick bli en till synes onödig kostnad på grund av YAT.

Alla enades om att ”dom ä nånna redia sketnissar, opålitliga såna dessutom”. Därefter togo vi varsin pilsner och tröstade oss med.

Efter incheckning valde vi att passera genom säkerhetskontrollen omedelbart, ty man visste ju inte om ifall Hans hade några vapen i sitt handbagage, så som han brukar. Och har man vapen så kan det ta tid och länsman ska komma och vapnet ska destrueras och sen ska han betala alla sina dryga böter. Vid det här laget så vet man hur det går till, nämligen.

Men allt var lugnt, inga stiletter och inga andra vapen. Inte ens en liten korkskruv, så vi fick oss lite till livs och vi kollade en liten stund i taxfree. Det handlades en del bedårande Bordeauxviner som skulle användas som referensvin när vi inom kort skulle smaka på vårt eget Podrum Bacina årg. 2006 i vår egen vinkällare på ”slottet” i Bacina.

Kenneth kände sig manad att handla med sig en och annan flaska Whisky, ty man visste ju inte vad som fanns att köpa i främmande land. Och Kenneth hade ju aldrig varit i Serbien förut, så alla intryck skulle för honom bli nya upplevelser.

Man kan väl säga att den första upplevelsen blev att vi skulle flyga till Belgrad via Stockholm Arlanda. Man ansåg allmänt att detta inte direkt var närmsta vägen, men så gör dom, ”sketnissarna”,  i nyss nämnda flygbolag. Vindirektörerna började nu härskna till och irritationen steg , och himska kommentarer hördes i ledet.

Börje hade turen att få den snyggaste donnan till granne under resan. En liten pigg Stockholmska som hinkade Whisky och berättade om sitt liv som innevånare i Belgrad tillsammans med en Amerikan som hade ett ”högt uppsatt jobb”. Förmodligen putsade han varningsljusen i tv-masten eller nåt sånt, ty han var visst riktigt viktig, allt enligt nyss nämnda donnas uppgifter. Nåväl hon skulle hoppa av i Stockholm och efter henne kom en ny stolsgranne, denna gång den allra tråkigaste kärring i hela planet.

Vi landade i Belgrad några timmar sena och det skulle hämtas ut hyrbilar på direkten. En Renault av miniformat och en Honda Accord med plats för fyra. Efter att ha dragit ”slippar” på våra kontokort och efter att nogsamt ha kontrollerat körkort och pass, fick vi slutligen våra bilar och vi kunde ge oss iväg.

Börje glömde i hastigheten sitt handbagage vid hyrbilsfirmans disk, innehållande bordeauxvin, en sudokotidning + tidningen Bilsport som ju skulle läsas noggrant i sänglampans sken.

Börje är inte van att ha så mycket packning, men denna gång släpade han med sig en resväska av kolossalformat, full med 10 st. tomma 1,5 liters petflaskor att smuggla hem vin i. Inte så konstigt att han glömmer både tid och rum.

Det bar iväg söderut. Börje körde Hondan och Göran gasade Renaulten. En blick i backspegeln visade att Göran stod på bra så farten ökade, vi stannade vid betalstationen och drog en biljett, sen for vi iväg längs landsvägen, i farter upp en bra bit över 80 km/tim. mot ett i förväg bestämt fikamål. Ett ställe med mat och pilsner som vi brukar stanna vid och som ligger ungefär halvvägs till Bacina.

Man hade byggt en ny mack vid avfarten och vi kände inte igen det riktigt, så efter att i hög fart ha åkt förbi fick vi svänga in på utfarten och köra tillbaks, mot trafiken, till fiket.

En liten stund efter kom övriga vindirektörer och det skulle beställas något ätbart. Först varsin pilsner och sen beställde Mats in 70 st chivacici. Ett slags kryddiga och mycket goda köttfärskorvar.

Vi var ju sju pers, så 10 per man kändes rätt. Men det blev fyra stycken över, och Kenneth konstaterade att det måste ha varit fyra av oss som inte ätit upp.

Glada i hågen styrde vi kosan mot Bacina.

Alek och Anders, som åkt ner i bil tidigare under veckan sutto och väntade på oss. Vi däremot, trodde att dom vandrat ner till puben i byn, så vi smög ner i vinkällaren och satte igång med provsmakning av 2006 års skörd. Göran kände för att smaka lite av det vita rieslingvinet och inte minst ville han kunna bjuda Kenneth på detta. Kenneths kommentar hade Göran inte väntat sig: ” Mjaa, jag tycker det saknar lite fruktighet, men annars är det intressant”. Så Göran slog upp resten av det vita i sitt eget glas och tänkte:

”Han ska min själ inte få en enda droppe vitt vin på hela veckan”.

Det är ju allmänt känt att det är mycket svårt att vara objektiv när man sitter med jäv i knäet, men nog smakade det läckra röda vinet helt utsökt. Sedan förra året hade det blivit fylligt och alldeles lagom ekigt, så vi njöt i fulla drag en stund, ända tills Alek råkade titta ut genom fönstret från sin bostad och upptäcka våra bilar på gårdsplanen. Då kom dom ner och gjorde oss sällskap en stund.

Resan hade varit lång och trötta smög vi slutligen mot våra sängar för en god natts sömn.

Frukost dukades fram och till en början ställdes det fram ett par flaskor whisky och några korvamackor, men senare kom nyttigare mat fram. Curt tog Börje på ”bröna” och livet lekte ordentligt.

Vi hade försiktigt räknat med en skörd på runt femtusen kilo druvor detta år, och då hade vi ändå sagt: ”i bästa fall”.

Men under den gångna veckan hade det plockats inte mindre än 11 ton druvor och man hade halva ”Zigenarfältet” kvar. Det smakade rekord lång väg. Vi frågade Alek tre eller fyra gånger: ” Va sá Du? Sá Du elva ?? ”.

Så efter frukost gjordes ett besök bland plockarna i nyss nämnda fält för att se på verkligheten. Kraftiga klasar med fantastiskt söta druvor ( Cabernet souvignon ) fyllde rankorna trots att man under de senaste veckorna klippt bort mängder av druvor för att på så sätt minska uttaget till under två kilo per planta.

Druvorna var så söta att man blev alldeles klistrig av sockret när man fingrat och känt på druvorna, och det visade sig att dom innehöll 22,8 kilo socker per hektoliter druvor, vilket motsvarar en potentionell alkoholhalt på 13,5 % färdigt vin.

Vi gick en rond likt gammaldags patroner bland slavarna och vi hälsade artigt och klappade dom berömmande på axeln. För visst blev man imponerad. Dom hade alltså plockat mer än ett ton per person. Hemska tanke. Druvorna  plockas i svenska limspannar från Måleripartners målarfirma i Helsingborg, och dom rymmer runt 9 kilo per spann. Dessa spannar lastas på traktorsläpet och fraktas hem till gården för vidare behandling, sen ut med spannarna igen och under tiden har dom fyllt upp ett gäng nya spannar. Här går det undan.

Under sommaren hade Alek investerat i en  tiotusenliters jästank och den var nu redan fylld. Så de druvor som plockades denna dag skulle fyllas upp i vår gamla tunna som rymmer 5000 liter.

Dessutom har Alek investerat i ett lagringskar som rymmer 5000 liter, och detta kar används under jäsningsperioden som omtappningskar. Ett antal nya sofistikerade pumpar och slangar har också skaffats och det hela liknar redan en riktig industri.

Under dagen skulle Alek, Anders, Curt och Börje åka en liten runda in till Varvarin, grannstaden, för att dels växla pengar och dels gå på lokal o få varsin god och närande pilsner.

Så gjordes och man beskådade bland annat en hundstackare som tagit sin tillflykt till en asklåda på trottoaren.

Det köptes diverse slangklämmor också och när vi återvänt till våra kamrater på slottet, så startade diskussionen om hur våra etiketter skulle ta sig ut. Olika alternativ klistrades upp på flaskor och de jämfördes både länge och väl. Detta skulle bli underlag för vidare diskussion under kommande dags styrelsemöte där just etikettfrågan skulle dryftas. Det åts god mat och det pratades.

Under tiden lastade Spiken ( vår ende heltidsanställde vinbonde) av spannar med druvor på gårdsplanen.

När de sista druvorna fraktats hem från zigenarfältet denna afton skulle vi ju hjälpas åt att få in vinet i den lilla tanken. Så vi laddade upp med uppkavlade ärmar och satte igång vinpressen.

3 tusen kilo druvor rensades och pumpades in i tanken på mindre än tre kvart. Sen tog det Hans en och en halv timma att städa maskinen och det tog Börje och Göran två timmar att tvätta limspannarna.

Under tiden som vi svenskar höll på med allehanda göromål satte Banner ( en annan mycket duktig Serbisk medhjälpare som är händig med det mesta) igång att montera lock och mekanism i den nya femtusenliters lagringstanken inför Milles ankomst senare under kvällen. Mille skulle nämligen komma för att kolla och mäta vinet. Han skulle dessutom tappa om det för första gången och då behövde han just denna lagringstank.

Hans tyckte att vi skulle i vart fall bygga ett skärmtak över jäskaren, som ju stod placerade utomhus på grund av att takhöjden inte tillät inomhus placering. Den största tanken är över 6 meter hög. Så kommande dag skulle det hämtas material för nämnda bygge.

Mille kom som lovat och han tappade om vinet och han provade sötma och jäsningsprocess och han var så koncentrerad att han inte märkte att vi andra stod och beundrade hans arbete.

Alek och Anders hade gjort i ordning en liten hörna där Mille fick ha sina attiraljer och sina papper. Hörnan döptes till ”Milles office” på tre språk.

Nöjd med sitt resultat lämnade Mille slutligen oss och åkte hem till de sina.

Det mörknade och vi kände att vi nog borde besöka stadens pub en liten stund, så vi tvättade av oss det värsta och gav oss ut på promenad till centrum.

Saken är den att folket i byn känner oss Svenskar som om vore vi miljonärer som kommer ner här med sina pengar och spenderar vilt.

Så när vi steg in genom dörren, reste sig flera personer och flyttade sig för att vi skulle få plats vid samma bord. Mycket snällt av dom, men man kände sig illa till mods, och det kändes inte bra att dom skulle flytta sig för oss. Men dom insisterade och vi slog oss ner.

Som tack bjöd vi laget runt och snart var alla glada igen. ( Detta kändes också som en översittaråtgärd, men den uppskattades, så då fick det bli så)

Stan´s snyggaste servitris jobbade denna kväll och hon servade oss med allehanda dryckjom. Hans tog ett antal bilder på henne vilket uppskattades, hon blev som en riktig linslus, hon kammade håret så att hon skulle likna Marilyn Monroe och hon fastnade på de flesta bilder. Hon blev störtförälskad i Anders och ville helst att dom skulle förlova sig samma kväll. Anders var dock ståndaktig och höll sig på sin kant.

Marilyn, eller Mirra som hon heter på riktigt, kämpade dock på för att få ett bröllop till stånd och hon var nära att klättra upp i Anders knä till slut.

Cigarettröken låg som en riktigt tät smog i hela lokalen och alla utom vi rökte som besatta. Det sved i ögonen så att tårarna kom.

Mats var nära att somna så Börje erbjöd sig att följa med tillbaka till chateauet för att nanna kudden.

Börje bäddade ner sig under täcket och Mats kastade sig på soffan i hallen under trappan där han somnade som en stock och han sov med kraftiga snarkningar tills Anders och Alek kom o väckte honom för bilfärd till deras respektive sängplatser.

Göran och Eva kämpade tappert med röken och höll ut i det allra längsta., och Curt o Kenneth är mera vana vid att bli illa behandlade, så på dom märktes ingen försämring av andningen.

Innan det blev dags för vila ansågs det av vissa deltagare att man skulle åka ut på kaninjakt med smedens hemgjorda bössa. Smeden i byn är en synnerligen händig person, han känner de flesta damer i byn ganska ingående och han har en mycket väluppfostrad son.

Denne smed har alltså byggt ett gevär som han jagar bland annat kaniner med.

Så nu skulle denna bössa testas av de svenska vapenexperterna. Anders åkte inne i bilen tillsammans med Alek medan Hans stod på flaket medan man färdades genom natten ut i skogen uppe bland bergen. En annan man, som dessvärre har fått sin högra arm bortskjuten i något krig på balkan, äger en ”liden hodda” eller en liten koja på en bergssluttning med omgivande skog och äppelträd.

Under färden upp dit och med Hans på flaket, small det plötsligt ett skott i natten, alldeles vid sidan om bilen. Då hade smeden i förväg sprungit och gömt sig i mörkret och han avfyrade ett skott rakt upp i luften som höll på att skrämma hicka på Hans. Det var ytterst nära att det hände saker i brallan på Hans  och Alek höll på att köra av vägen i rena förskräckelsen.

Det blev inte så mycket jagat för man upptäckte att kaninerna hade gått och lagt sig för kvällen. Så man eldade i en stor öppen spis och man sutto en stund och småsnackade i kojan, och man provsköt några skott bland äppelträden.

Natten var sen innan mannarna kom till sängs denna afton kan tilläggas.

Tisdagen inleddes med att planera olika aktiviteter. Bland annat bestämdes att några av oss skulle åka till en närliggande stad som heter Paracin, och där skulle man kolla läget och köpa vita flaskor som vi skulle tappa upp vår egentillverkade och i fyra år på ekfat lagrade grappa i.

Först kollade vi runt lite inne i staden och växlade ut lite stålar, men sen skulle vi äta ”något lätt”. Så vi tågade in i en restaurang för en enkel lunch, och vem träffar vi där om inte Göran, Eva och Mats.

Vi beställde in gemensam lunch bestående av grillspett och nån enkel hamburgare.

Grillspetten bestod av två 300 grams spett med tillhörande sallad per portion och hamburgaren var nästan större än tallriken.

Anders som hade hungrigare ögon än oss andra kände för en liten sallad före maten. Denna bestod av ett halvmeterlångt fat till brädden fyllt med de läckraste grönsaker.

All denna mat och varsin pilsner gjorde oss mogna för att sova middag. Dock stod inte chefens soffa till vårt förfogande, så vi betalade och lämnade stället.

Glasaffären fick vänta till en annan dag för vi åkte tillbaka till Bacina för att träffa våra kamrater.

Hans hade skaffat material och skapat en stadig ställning till ett skyddande tak över våra nya fina ståltankar, han låg och vilade när vi anlände, men blev snart pigg igen.

Kommande afton skulle man tillbringa med att äta upp ett helstekt svin uppe i den enarmades ”hodda” bland bergen, dock utan bössa. Så material, pinnar att elda med, vin, pilsner och annat gott fraktades upp i skogen, svinet sattes på ett spett och grillning påbörjades.

Några timmar senare skulle så vi övriga dyka upp för att intaga denna måltid och svinet höll just på att skivas upp och färdigställas när vi dök upp.

Enda möjligheten till en ljusglimt var att man kopplade en sladd till traktorns batteri och med detta drev man en liten 12 volts glödlampa som hängde i sladden.

Elden i den öppna spisen värmde gott i den svala natten och alldeles invid spisen somnade smeden med ena armen likt en antenn rakt upp i luften. Och Eva kollade med jämna mellanrum att hans hand inte kallnat och han tuppat av på riktigt. Tydligen är det så att han tar till sig alkoholen lite snabbt ibland. Hans son fanns runt om oss hela tiden och han hade uppsikt över pappa sin. En mycket snäll grabb som vi alla gillade starkt.

Anders o Kenneth hade en förtjusande stund i allas gemenskap.  Kenneth sjöng en liten stump på Serbiska.

Efter maten plockade vi undan det mesta och man placerade in smeden i det lilla rummet där han lämnades åt sitt öde medan vi andra färdades tillbaka ner till byn igen. Man sa att han sov där ibland när han blivit obekväm hemma hos frugan.

Vissa åkte bil, andra åkte traktor och vissa åkte på flaket på Alek´s jeep.

Elden i ”hoddan” hade medfört att vi blivit törstiga, så vi släpptes av vid puben för att släcka den värsta törsten med en god pilsner.

Vi hade endast ätit upp ungefär halva grisen, så resterna togs med hem att användas nästkommande dag. Bilarna parkerades på gårdsplanen och de flesta av oss somnade in ovaggade. Dock fanns vissa som kände att ”ännu är natten ung”, så dom stannade till på puben igen. När dom berättade för grabbarna i baren att dom hade ätit svin så blev grabbarna hungriga och Anders fick åka tillbaka till slottet och hämta resten av grisen, vilken sen åts upp i sin helhet av pubens gäster. Alla blev mätta o goa och långt om länge kom man så i säng trots allt.

Kommande morgon blev lite seg, men strax efter åtta voro alla uppe och igång igen. Man saknade inte svinet. Solen sken och värmde kylslagna kroppar och man planerade inför dagens aktiviteter.

Vissa behövde lite sol medan andra skylde sig för de farliga solstrålarna.

Börje, Hans och Kenneth åkte en liten runda för att betitta plommonläget. Plantorna hade växt till sig ordentligt och dom stod vackra mot den blå himmeln och någon enstaka blå druvklase hade gömt sig i vegetationen och bildade en vacker vy mot himlen tillsammans med de gulröda bladen

Klockan ett började vi det planerade styrelsemötet och det beslutades både det ena och det andra. Bland annat skulle vi sluta med det vita vinet. Efter Kenneths bedömning ansåg vi inte att det fanns fog för att fortsätta med denna produktion, utan det vore bättre att ägna all kraft åt det röda. Vi har hittills köpt rieslingdruvor av en tant i regionen, men detta skulle vi nu sluta med. Vi har vitt vin för flera års förbrukning och det dricks inte så mycket sådant när det röda är så gott som det är, ju.

Det diskuterades byggnation av produktionslokal, det diskuterades inköp av grannfastighet och framför allt diskuterades ekonomi. Eva bredde skinkmackor som hon servade oss med under våra diskussioner. Etiketters utseende och beskaffenhet diskuterades. Göran har verkligen koll på våra siffror, och han ägnar mycken tid åt att sammanställa och dona. Curt gjorde framtida fastighetsdrift åskådligt för oss  övriga genom en vacker uppställning.

Efter mötet hade det planerats att vi skulle vila kudden en stund för att ladda upp inför kvällens aktivitet som bestod i att åka iväg och gå på lokal i Cicevac, en annan stad i regionen.

Mille skulle köra den ena bilen för han skulle nämligen ändå köra hem efter middagen. Börje, Anders, Slava och Slavas lille son (Slava är vårt ansikte mot TV-världen och bl.a. maffian i landet) åkte med i Milles bil medan de andra delade upp sig i två taxibilar och när kvällen nalkades for vi iväg.

Denna kväll skulle bli den kväll då vi alla fick insikt i vad en hårsmån betyder.

Vi parkerade bilen på baksidan av restaurangen och Slava visade in oss genom ett varuintag ner för en smal trappa och in genom en plåtklädd lucka. Man undrade lite vad detta skulle betyda och vad som skulle hända egentligen. De taxiåkande gentlemännen fick komma in den fina vägen från framsidan, om man säger.

Vi tog plats vid ett av Slava beställt bord och den goda servicen inleddes. Så fort Slava så mycket som vände sig om, så stod det genast en kypare vid hans sida och det beställdes och beordrades.

Mat och dryck dukades fram i mängder och enorma köttfat med läckert kött bars fram och fylldes på så snart man tagit minsta lilla köttstycke. Det dracks inte så mycket alkohol ty de flesta var fortfarande möra efter gårdagskvällens övning i skogen, men en och annan pilsner slank ner trots allt. Annars var det cola, tomatjuice och vatten som gällde.

Efter måltiden när vi skulle bryta upp klappade vi en liten kattunge utanför restaurangen medan vi inväntade att alla kom ut.

De som åkt dit med Mille åkte med Mille igen medan de övriga voro taxiburna precis som tidigare.

Väl inne i Varvarin, på hemvägen ringer Anders telefon. Det är Alek som ringer och han berättar upprört att det skett en olycka. Dom hade blivit inblandade i en olycka där både deras taxi och den andra partens bil totalkvaddats.

Det visade sig att chauffören som körde hade underlåtit att stanna för stopptecken. Han hade kört rakt ut och krockat med en annan bil som kom i hög fart. Taxin träffade den andra bilen i högersidan så att den for av vägen och ner i en betongramp där den totalförstörts. Föraren hade skadats lindrigt men var arg som ett bi och han i chocktillstånd började skälla och gorma på taximuppen.

Han i sin tur, hade brutit armen och var naturligtvis chockad han också. Göran som sett skådespelet chockades också och stämde in i utskällningen av taximuppen på engelska så till den milda grad att de engelska glosorna tog helt slut, tills muppen  inte var värd ens en rutten sill.

Mats, som suttit i framsätet med säkerhetsbältet åtspänt, for ändå fram och slog i skallen så blodet sprutade och fick ett hål i huvudet. Alek och Kenneth som suttit bak fick tryckningar i nacke och ryggar medan Curt som också suttit bak hade smällt i smalbenen så han var alldeles blågul och mycket öm. Curts smalben såg ut som om det varit inne i en gammaldags självbindare. Alla var allmänt omtöcknade och det rekvirerades en ny bil som skulle köra hem vindirektörerna, men först skulle man besöka sjukstugan i Varvarin.

Man kan inte låta bli att imponeras av det väl fungerande samhället här nere i Serbien.

Varvarin är en liten stad eller faktiskt närmare ett litet samhälle i storlek med Örkelljunga, men här finns en dygnet runt bemannad sjukstuga och en röntgenavdelning som också har 24-timmars service.

Gubbarna undersöktes nogsamt och det konstaterades att inga allvarliga skador uppstått. Såren behandlades och man plåstrades om. När man sen ville betala svarade doktorn: ” Näää, alltså om Ni kommer hit till oss ända ifrån Skandinavien och råkar ut för såna här himskheter så är det väl illa nog, så inte ska Ni behöva betala dessutom. Vi bjuder på detta!”

Därefter blev grabbarna skjutsade i taxi hem och dessutom utan att betala för taxin.

Det kan man kalla god service.

Chockade konstaterade vi att dessa våra grabbar varit just en hårsmån från döden denna kväll. Huuuu!

Nästa dag var ”taxikrockana” omtöcknade och ömma, men vid gott mod och livet kunde fortsätta som om ingenting hänt.

Hans hade med Curts hjälp tillverkat en ordförandeklubba av en torr akasiagren. Klubban som användes på styrelsemötet doppades i årets vin just för den goda sakens och för kulörens skull. Vi antog att detta skulle medföra många års lycka med skörden. Sen skålade vi och kände oss lite vidskepliga en stund.

Göran, Eva och Mats lämnade oss och åkte tillbaka till Sverige igen. Eva hade visst ett specialuppdrag i Turkiet som hon måste deltaga i, och Göran måste ju stanna hemma o passa hunnajävelen.  Mats hade fått penselkänningar i högerarmen och han hade otäcka ryckningar, så han blev tvungen att åka hem o måla ett tag. Så vi pussade och kramades på dom en stund sen vinkade vi iväg dom i den lilla Renaulten.

Alek tog därefter med sig några mannar till Paracin för att hämta flaskor och korkar. Det handlades 240 genomskinliga vita enlitersflaskor och ett obestämt antal i flaskorna passande korkar.

Väl hemma igen påbörjades så projekt ”fylla grappa i flaskor”.

Vi inledde med att lyfta upp Anders ekfat med fyraårig grappa på en gammal målarstege, vi sög fart i en trädgårdsslang som hävert och sen fyllde vi flaskor så det stod härliga till.

Börje som flaskfyllare, Hans som flaskbytare, Curt som korkframmatare och Anders som korkisättare med hjälp av Sjökvistens manuella korkmaskin. Golvet kantades snart med välfyllda grappaflaskor och när häverten slutade suga vände vi botten upp så att fatet blev tomt. De sista dropparna tappades på speciella flaskor åt Spiken. Nästa fat var Börjes och samma procedur upprepades, därefter Curts och snart hade vi tömt alla fat utom Mats, för flaskorna tog slut. Spritångorna i lokalen steg oss alla åt huvudet och vi konstaterade att vi nog inte skulle framföra automobil ännu på några timmar.

Så vi lade oss att vila en stund innan vi påbörjade färdigställandet av presenningar på träställningen runt ståltankarna. Hans klättrade som en apekatt på stegar och pinnar och han fick slutligen fast presenningarna som bildar tak och väggpartier

Dessutom byggdes hyllkonstruktion för förvarande av grappa på flaska. Hans byggde medan Curt och Börje bar fram material och skruv och samtidigt bistod med glada tillrop.

Smarta som vi var så byggde vi ovanför den plats där tunnorna placerats, just för att spara plats. Den väggen utnyttjades ju inte till något annat.

Mille kom som vanligt och han pysslade med vinet. Därefter åt vi tillsammans ett stort antal pizzabitar för att sen gå till sängs. Fast först skulle man besöka puben en liten stund, och Börje och Anders skulle klippas hos stadens vackraste frissa. ( Hon är den enda frissan, ju ) Börje bokade tid för rakning om lördagen också, så han skulle vara fin när han kom hem till Sverige.

Vesna är en snäll och trevlig tjej som dock varken pratar Svenska eller Engelska. Hon har en egenhet. Hon röker när hon jobbar vilket är riktigt jobbigt och onödigt kan tyckas, ty hennes salong är 5,5 kvadratmeter stor och den saknar helt ventilation.

Väl tillbaka på puben dök allas vår Tyson upp. Den jobbiga men råstarka flickan som alltid ville bryta arm för att visa sin enda styrka.

Förra året hade ju Bosse lyft upp särken och hon hade visat rattarna, just för att vi ville konstatera om hon verkligen var kvinna. Så långt allt väl. Och vad hon har i brallorna står skrivet i stjärnorna.

Denna gång visade hon en förkärlek till Hans. Han släpptes inte med blicken och det var tydligt att hon ville ställa till med bröllop på direkten.

Snart återvände vi till basen för ytterligare en god natts sömn och kommande morgon skulle det handlas trosor och BH-ar. Ty Börje hade fått förhållningsorder och en lapp med storlekar så han skulle kunna handla och ta med sig hem.

Vi samlade ihop gänget och begav oss in till Paracin och dess lördagsmarknad. Det köptes allt som skulle köpas och med fyra bärkassar fulla med underkläder till ett snittpris av åtta spänn, blev det åter dags för en enkel lunch, på samma ställe som senast.

Vis av skadan skulle det nu endast beställas en enkel stillsam lunch.

Curt o Börje beställde varsin omelett,  Kenneth och Anders beställde soppa medan Alek beställde forell.

För säkerhets skull beställdes det in en skål med honung och sex stora brödskivor. Och Börje, Anders och Curt kände för dessert bestående av pannkakor med honung.

Omeletterna innehöll troligen vardera minst 10 ägg, dom serverades med sallad, pommisar, tomater och lök. Dessutom innehöll dom ost. Uppskattningsvis vägde dom vardera 500 gram och efter att ha ätit upp detta plus antal brödbitar med honung som inledning, så var man inte riktigt upplagd för ”pannekaga med honung”, om man säger. Men dom kom in och dom åts upp. Chefens soffa var fortfarande inte disponibel för kunders räkning så det blev att hasa sig ut till bilen.

En snabb visit hos glasbutiken och inköp av 75-cl. flaskor åt Mats grappa sen bar det hemåt igen. Man var helt spyfärdig och medan Curt lämnades av vid internetcaféet och vi andra skulle fylla upp bensintanken var man riktigt illamående av mätthet blandat med bensinångor.

Curt hämtades upp och vi åkte i stillhet tillbaka till Bacina igen, helt utmattade.

Efter en och en halv timma orkade vi dock fullfölja operationen som vi påbörjar dagen före. Mats ekfat lyftes upp, häverten sögs igång och flaskor fylldes och korkades.

Dom stuvades upp i vägghyllan och hyllfacken märktes med mässingsskyltar med respektive innehavares namn på.

Det såg snyggt ut och det var framför allt synnerligen praktiskt.

Så nu städades det och plockades undan. Grappan hängde på väggen och en stor plasttunna med grappa av senare datum fylldes på de nyss tömda faten för lagring.

Frågan är nu hur i all världen vi ska kunna göra slut på all grappa. Speciellt Börje som själv inte dricker starksprit. Men han informerade om att han har en granne där hemma som är förtjust i grappa. Så han ska i vart fall få så mycket han orkar dricka.

10 st. 1,5 liters petflaskor fylldes med det ljuva röda vinet från år 2006. Sen stuvades dessa ner i Börjes stora hårda väska för smuggling till Sverige.

Både Hans och Curt stuvade ner vin i sina väskor, dock inte såna volymer. Men lite grappa slank där ner trots allt.

Söndagsmorgonen inföll vid fyratiden då vi packade in oss i bilen för färd mot Belgrad och flygplatsen där. Vi var i god tid och invägningen visade 30,3 kilo för Börjes väska men tack vare att vi checkade in tillsammans så kostade det inte extra. Dock var väskan ett monster att styra och bära. Efter flygresan, tåg till Malmö sen byte. Tåg till Kristianstad, stuva in i och åka med Eva i hennes hårtork till Smedjegatan skaffa fram nyckel. Starta Volvon, sniffa läckra dieselångor och sen till Åhus med Curt.

Veckan har varit mycket givande. Tack alla för visat intresse och man hoppas att vi snart ses igen.

Vid detta protokoll

Börje