Börjes kokbok del 4

Det var söndagskväll och den 12 juli 2009. Exakt en månad efter att yngsta sonen fyllt 36 år, och ganska exakt ett dygn efter att man landade på Kastrup efter en seglingsvecka i Grekland med tillsammans med yngsta dottern och nyss nämnda son och hans underbara familj. Minstingen ( yngsta barnbarnet ) hade visserligen gallskrikit det mesta av resan, men det gjorde inget för man visste ju att, innerst inne så var han en god människa. Och med den äventyrslystnad som denna treåring kan förevisa när han är i sitt esse ( det är han dessutom hela den vakna tiden av dygnet ) så förstår man att han kommer att gå långt i sin karriär. Skulle inte bli förvånad om han tar över GM eller NASA eller Ryssland eller nåt annat stort.  

En enkel bedömning gav vid handen att han hade full fart ( minst 100 km/tim) under dygnets 23 timmar, åtta av dessa gallskrek han till och med i sömnen medan den 24:de timman kom han dock in i sin djupaste remsömn och då var han faktiskt helt tyst. Svärdottern, en mycket vacker kvinna med ett tålamod som om vore hon en ängel och med ett sätt som gör att man måste älska henne. Och äldsta sonen (Simon )  i samma familj som är lika snäll som han ser ut och han har samma fantastiska tålamod som sin mamma. Dessutom har han en helt underbar humor.

Helt ensam hemma, inga grannar, som kunde störas av märklig matos i trapphuset, ingen dotter för hon hade rest med mamman till Gothia Cup, ett slags fotbollsparty i Göteborg, dit hon åkt tidigt samma morgon, huuu, här snackar vi aktivitet. Hem ifrån en seglingsvecka, sova en stund, tvätta, duscha, byta kläder och sen iväg på ett nytt äventyr. Och ska sanningen fram så var inte sonen ( Henrik ) mycket lugnare när han var barn heller.

Man kan undra vad det är för gener som finns i avkomman?? Kan enbart minnas mig själv som synnerligen lugn och timid under hela uppväxttiden nämligen.

Dessutom fanns denna afton inte ens kvinnfolk i lägenheten vilket ibland kan kännas som att man saknar.

Ty att ha ett trevligt och läckert kvinnfolk i sin närhet är väldigt trivsamt, det måste man erkänna.

Hade legat i stort sett hela dagen och ”tagit igen mig” i soffan efter resan, smält alla intryck och faktiskt redan börjat planera för ytterligare en resa med samma besättning. Självklart insåg jag att man nog bör vänta ett antal år, så att lillpojken hinner växa till sig, men sen skulle det nog sitta fint med att uppleva denna umgängesform ytterligare någon gång.

Nu var klockan runt 17 och efter att denna dag endast ha intagit en enkel lunch i form av kalaspuffar med mjölk, kände man en viss antydan till hunger i magtrakten. Under förmiddagen hade man stannat till på Maxi och inhandlat ersättningar till sånt som man tvingats kasta efter en veckas bortavaro och som nu stod och luktade pekka i kylen. Morgonbröd som blivit stenhårt, rutten matlagningsgrädde, rutten vispgrädde och så apelsinjuice förstås. Dessutom kastades ett halvruttet salladshuvud, och varför detta inhandlats kan jag inte minnas, men förmodligen hade jag före Greklandsseglingen känt att: ”man borde vara mera nyttig”.  Märkligt att man inte hittade morötter i kylen också, för dom lär ju vara nyttiga sitt utseende till trots.

En sak man ska komma ihåg när man reser bort, är i vart fall att ta ur kaffefilter ut bryggaren och att tömma och diska kaffekannan. Faen vad kaffe kan mögla alltså.

Utan att närmare tänka efter så tog man nu fram stegepannan, hällde i lite olivolja och smällde igång plattan. ( Planeringen denna eftermiddag var misserabel, kan nämnas. )

Sonen hade under Greklandsvistelsen informerat hur man skulle bära sig åt med vitlök för att man skulle åstadkomma en väldoftande och välsmakande anrättning.

Det låg ett par vitlökar som blivit över vid något av de tidigare tillfällen då föda anrättats i köket i tvårummaren i Kristianstad

Den ena letades fram och det visade sig att den blivit brun och hård, gick nästan inte att skära sönder. Underligt tyckte jag och försökte ringa sonen för hanteringsinformation. ( Inget svar )

Under tiden hade oljan börjat fräsa och jag insåg att det började bli brådis om det inte skulle ta fyr i hela möget.

Så jag slet snabbt fram den andra vitlöken, som såg mer normal ut, ( ty en vitlök borde rimligtvis vara vit ) skar den i snabba små tärningar som jag kastade i pannan tillsammans med lite mer olivolja och allt tycktes lugna ner sig en aning. Jag sänkte farten på plattan till runt 7 ( av 12 ) och letade fram ett antal fläskfilébitar som jag hade lagt i en plastpåse i frysen efter ett tidigare matlagningsförsök.

In i microugnen med dom och tina dom kvickt som fanken i tre minuter.

Att lägga mat i frysen utan att skriva på påsen vad den innehåller är inge bra, kan nämnas, för det var rena turen att det var fläskfilé och att jag kunde förnimma minnet av detta, ty det kunde ha varit vad som helst i påsen. Huu det kunde ju varit fisk!!

Dom tinade emellertid snabbt och jag lade i alla åtta bitarna i stegepannan i det som nu blivit till olivolja med mörkbruna vitlökstärningar. Det fräste och hoppade som fasen och jag fick lägga en handduk över grejset som stod vid sidan om spisen för att det inte skulle bli alldeles prickigt och jag kunde dra mig till minnes att det var likadant förra gången jag stekte fläskfilé. Alltså, ska det verkligen göra så??

Jag saltade och pepprade en del och jag vände bitarna ett antal gånger så dom skulle bli lagom bruna på båda sidorna.

Under tiden tänkte jag förbereda såsen. Så i kylen upptäckte jag avsaknaden av grönmögelost.

”Shit!!” Tänkte jag på engelska. Det enda i ostväg jag kunde hitta var en gammal liten maläten bit Port Salut som låg i en plastpåse och såg ynklig ut och som hade mögelfläckar på sig. Okej, tänkte jag, mögel som mögel, tog fram ostabiten och skar bort dom mögligaste partierna, lyckades hitta rivjärnet och så rev jag små fina remsor av hela det som blev kvar efter ”mögelrensningen”. Att det är Port Salut ser man på att den är gul på baksidan, nämligen.

Nu hade det blivit dags att vända fläskabitarna igen men jag saknade den väldoft som jag kände när sonen fräste kött i båten i Grekland, men jag visste ju att jag hade stekt vitlöken, så det måste vara någon annanstans det felats, tänkte jag och fortsatte.

Potatiskroketter ( 10 st. ) letades fram ur frysen och jag konstaterade att det endast finns kroketter kvar till ytterligare ett enda äventyr, sen måste jag inhandla såna igen, så jag inte står där en vacker dag helt utan kroketter osså. För potatiskroketter är den enda slags potatis jag vågar lita på.

Jag saltade lite igen och jag pepprade, jag fyllde på lite mer olivolja och sen fräste jag dom stelfrösna potatiskroketterna så det stod härliga till. Kroketterna blev snabbt bruna och fina och jag kände på dom med en gaffel att dom inte fortfarande var stenhårda och kalla inuti.

Efter en liten stund var både fläskfilébitar och potatiskroketter klara och jag lade försiktigt upp dom med hjälp av en svart stegepincett utav plast på en tallrik, på vilken jag avsåg servera mig själv denna läckra anrättning.

Nu till såsen.:

Det är alltid ett stort äventyr med sås, för det är alltid så himla bråttom. Man förstår varför TV-kockar alltid är svettiga och äckliga! Dom måste skynda sig med såsen, ju.

Visserligen stod volymen på 7 på plattan, men så fort jag tog bort kroketter och fläskabidar, så började den formligen att skaka av upphetsning. Hela stegepannan hoppade och fräste och lät som en ilsken katt. Så jag hällde i lite mer olivolja, två eller tre skvättar matlagningsgrädde, några stänk peppar och några stänk salt, mest för syns skull. Därefter hittade jag lite scharlottenlökskrydda ( har ingen aning om vad det är, men jag fick en burk av min svägerska vid senaste födelsedagsfesten ) och ett par stora skvättar japansk soja. ( Ibland undrar man vad skillnaden är mellan de många olika sorters soya som finns, för det enda dom gör är ju att färga såsen, ju.

Men allt ville inte blanda sig så jag vevade en stund med stegepincetten.

Och när det efter en lång stunds vevande ändå inte ville blanda sig, hällde jag hela möget över anrättningen och plötsligt insåg jag att jag glömt kasta i ostremsorna i såsen.

”Faen osså”, tänkte jag, fast denna gång på svenska, så jag tog några nypor ost och drösslade över maten och det såg faktiskt riktigt trevligt ut, men jag visste innerst inne att remsorna skulle ha varit i såsen och gett smak där istället. Dock insåg jag snabbt att Port Salut ost näpperligen kan ge någon smak alls, så mesig och mild som den är, så den fick leva med enbart på grund av att den skänkt ett trevligt utseende åt maträtten. ( Möjligen kunde Port Salut som möglat ge smak, men det vågade jag inte experimentera med i detta läge. Illa nog med den gula baksidan. )

Jag hade använt lite väl mycket salt, annars smakade maten alldeles förträffligt. Dock var vinet alldeles kass. ( En skvätt Italienskt rödvin som blivit över vid dotterns konfirmation två veckor tidigare.) Helt kasst, så det fick bli en skvätt vatten istället. Vatten är inte att förakta, kan nämnas. Ty vatten återställer vätskebalansen efter mat innehållande för mycket salt, vilket ju i sin tur framhäver den naturliga törsten på ett alldeles förträffligt sätt.

Sista meningen blev lite motsägelsefull, men va fasen, man blev ju mätt o go. Spisen ser för jävlig ut liksom hela kakelväggen ovanför och säkerligen en bra bit ner bakom spisen, och man ska inte snacka om hur fläkten ser ut på undersidan….Huuu.

Blir nog till att dra fram spisen och torka rent under kvällen, kan nog behövas efter flera matlagningsäventyr det senaste halvåret.

Ovan nämnda anrättning kan faktiskt produceras på ett mer praktiskt och planerat sätt, för man kan till exempel leta upp och tina köttet innan man sätter igång spisplattan, och man kan se efter vad man har i kylen innan man försöker laga till sås.

Denna gång gick det hyfsat bra, men det kan ju bli pinsamt om man t.ex. bjudit in älskarinnan och om hon skulle sitta och vänta på att man lagar till maten !!

Ingredienser till en mättande portion:

1 vitlöksklyfta

Olivolja ( 6 till 7 skvättar )

Scharlottenklökskrydda ??

Fläskfilé ( 8 st. centimetertjocka skivor )

Potatiskroketter ( ca. 10 st. frösna )

Riven ost ( Port Salut ) ca 2 nypor

Matlagningsgrädde av den gröna sorten ( några skvättar )

Grillkrydda

Salt och peppar.

Japansk Soya ( eller annat brunfärgande ämne.)

Italienskt rödvin ( Inte begagnat konfirmationsvin )

Stearinljus ( Endast för trevnaden )

Möjligen en älskarinna eller annat trevligt sällskap. ( OBS då dubblar Du receptet bara och så för helsicke, köp ordentligt vin )

Musik under måltiden = via Internet,----  www.181.fm/ good time oldies.

Vid protokollet

Börje Nyberg

Tillförordnad ostfuskare

Ps. Det tog mer är en timma att städa ds.